Medaljong
Den centrala medaljongen är sannolikt den mest kända kompositionsprincipen i den klassiska persiska mattan. Den ordnar hela stycket kring en central figur som fungerar som ett ankare för blicken och kompositionen. Den här sidan visar vad en medaljong är, varifrån den kommer och i vilka knyttraditioner den har särskilda uttryck.
#Vad medaljongen är rent tekniskt
Medaljongen är en central, ofta elliptisk eller åttkantig figur i en mattas mittfält. Den kan ha flera skikt, exempelvis en inre kärna, en mellanring och en yttre kontur, som var och en bär egen ornamentik.
Komplementärt till medaljongen står de fyra hörnfälten. Dessa fyller mittfältets hörn med speglade fjärdedelar av medaljongens design eller med självständiga ornamentmotiv. Tillsammans bildar medaljong och hörnfält en komposition som är symmetrisk kring båda axlarna.
Kring detta centrala spel löper bårderna, vanligen tre till fem, som inramar stycket. Huvudbården är bredare och bär det mest framträdande motivet, ofta boteh, herati eller ett blomband. Bibårderna är smalare och leder övergångar mellan huvudbård och mittfält.
#Historiskt ursprung
Medaljongen som designprincip uppstod i de persiska manufakturerna under safavidisk tid (1500- till 1600-tal). De berömda Ardabil-mattorna från 1530-talet, idag i Victoria & Albert Museum i London och i Los Angeles County Museum, är tidiga exempel på denna princip.
Inspirationen kom från persisk bokmåleri. Iranska manuskript från 1300- och 1400-talet hade bokpärmar med central kartusch och hörnornamentik, och designspråket överfördes direkt till mattan. Denna förbindelse mellan bok- och mattgestaltning förklarar varför de finaste manufakturerna ofta hade designers från de kungliga bokverkstäderna.
Under 1800-talet blev medaljongen standard för exportmattor, eftersom europeiska köpare uppskattade den klara centrala designprincipen. Den passar europeisk bostadsinredning med centralt soffbord eller matsalsbord, eftersom medaljongen förblir synlig där.
#Regionala uttryck
Tabriz-medaljonger är stora, ofta flerskiktade, med klara geometriska konturer. Hörnfälten speglar exakt en fjärdedel av medaljongen. Tabriz-stycken framträder ofta mot elfenbensfärgad bakgrund.
Kashan-medaljonger är mindre och mer eleganta, ofta med blommiga innerfält. Den karakteristiska Kashan-bakgrunden är djupt bordeauxröd eller indigoblå, mot vilken den ljusare medaljongen verkar kraftfull.
Isfahan-medaljonger är de finaste, med hög knuttäthet och detaljrika innermönster. Vissa signerade Isfahan-stycken från de stora manufakturerna (Seyrafian, Davari) visar medaljonger med dussintals inre inkapslingar.
Kaukasiska medaljonger är strängt geometriska, utan blomelement. Här upprepas medaljongen ofta flera gånger under varandra, i två eller tre rader, i stället för som ett enskilt centralt element.
Kurdiska medaljonger och stammmedaljonger är ofta kantiga och kraftfulla, med klara symboliska funktioner snarare än rent dekorativa.