Livets träd
Livets träd är en av de äldsta symbolerna i orientmattan. Det förekommer i stycken från Persien, Turkiet, Indien och Centralasien, varje gång i en egen stilisering. Den här sidan visar vad det betyder, varifrån det kommer och hur man känner igen det i olika knyttraditioner.
#Vad betyder livets träd i orientmattan?
Foto: Wikimedia Commons
I zoroastrismen, Persiens förislamiska religion, var livets träd Ahuras symbol för skapelsen och förbindelsen mellan jord, människa och himmel. Som motiv går det tillbaka på förislamiska kulturer i Mesopotamien och Persien, med belägg ända till det tredje årtusendet före Kristus.
I islam avvisades motivet inte, utan bäddades in i trädgårdstopiken. Paradiset beskrivs i Koranen upprepade gånger som en trädgård med träd, och livets träd (شجرة الحياة, šajara al-ḥayāt) framträder i sufismens mystiska tradition som förbindelse mellan det jordiska och det gudomliga.
För knytaren var livets träd aldrig bara dekoration, utan en hänvisning till ett kulturellt djup som köparen läser in i motivet. Den betydelsen finns kvar idag, även om inte varje köpare tänker på den.
#Hur ser livets träd ut i mattan?
I grundformen är livets träd en lodrät stam som upptill förgrenar sig i symmetriska grenar. På grenarna sitter stiliserade blad, blommor eller frukter, ofta i persisk knytnings klassiska blomsterstil.
Variationerna är betydande. I persiska stycken från Tabriz, Kashan eller Isfahan är trädet ofta naturalistiskt, med igenkännbar form och frukt. I turkiska Hereke-sidenmattor är det kraftfullare stiliserat, med starka linjer. I indiska stycken från Agra eller Jaipur framträder det ibland med mycket filigranade bladådror och fåglar mellan grenarna.
I nomadiska och stamstycken abstraheras trädet ofta starkt, ibland bara som en lodrät linje med små tvärlinjer för grenarna. Här lämnar motivet den figurativa framställningen och blir ett geometriskt tecken.
#Vilka symboler omger livets träd?
Livets träd förekommer sällan ensamt: vanligast är fåglar på grenarna, som i den persiska traditionen symboliserar själar eller änglar. Även påfåglar förekommer, som i fornpersisk tradition står för odödlighet.
Under trädet framställs ofta en vattenkälla, ibland som bäck med flytande linjer, ibland som brunn. Trädet vid vattnet är ett klassiskt paradismotiv och centralt element i många persiska stycken.
Vissa stycken visar trädet inuti en mihrab, en knuten bönenisch. I denna kombination blir trädet ett tecken för den bedjandes förbindelse med det gudomliga.
I nyare kommersiella stycken är symboliken ofta reducerad till ren dekoration. Här sitter fåglarna och brunnen utan djupare referens. Den som söker motivet i dess djup hittar det framför allt i antika stycken från Persien och Turkiet före 1920.