Livets träd
Livets träd är en av de äldsta symbolerna i orientmattan. Det förekommer i stycken från Persien, Turkiet, Indien och Centralasien, varje gång i en egen stilisering. Den här sidan visar vad det betyder, varifrån det kommer och hur man känner igen det i olika knyttraditioner.
#Ursprung och kulturell betydelse
Foto: Wikimedia Commons
Livets träd som motiv går tillbaka på förislamiska kulturer i Mesopotamien och Persien, med belägg ända till det tredje årtusendet före Kristus. I zoroastrismen, Persiens förislamiska religion, var trädet Ahuras symbol för skapelsen och förbindelsen mellan jord, människa och himmel.
I islam avvisades motivet inte, utan bäddades in i trädgårdstopiken. Paradiset beskrivs i Koranen upprepade gånger som en trädgård med träd, och livets träd (شجرة الحياة, šajara al-ḥayāt) framträder i sufismens mystiska tradition som förbindelse mellan det jordiska och det gudomliga.
För knytaren var livets träd aldrig bara dekoration, utan en hänvisning till ett kulturellt djup som köparen läser med. Också idag bär motivet denna betydelse, även om inte varje köpare aktivt aktiverar den.
#Hur livets träd ser ut
Grundframställningen visar en vertikal stam som upptill förgrenar sig i symmetriska grenar. På grenarna sitter stiliserade blad, blommor eller frukter, ofta i den klassiska blomstilen av persisk knytning.
Variationerna är betydande. I persiska stycken från Tabriz, Kashan eller Isfahan är trädet ofta naturalistiskt, med igenkännbar form och frukt. I turkiska Hereke-sidenmattor är det kraftfullare stiliserat, med starka linjer. I indiska stycken från Agra eller Jaipur framträder det ibland med mycket filigranade bladådror och fåglar mellan grenarna.
I nomadiska och stamstycken abstraheras trädet ofta starkt, ibland bara som en lodrät linje med små tvärlinjer för grenarna. Här lämnar motivet den figurativa framställningen och blir ett geometriskt tecken.
#Följesymboler och komposition
Livets träd förekommer sällan ensamt. Vanliga följeslagare är fåglar, ofta sittande på grenarna, som i den persiska traditionen symboliserar själar eller änglar. Även påfåglar förekommer, som i forn-persisk tradition står för odödlighet.
Under trädet framställs ofta en vattenkälla, ibland som bäck med flytande linjer, ibland som brunn. Trädet vid vattnet är ett klassiskt paradismotiv och centralt element i många persiska stycken.
Vissa stycken visar trädet inuti en mihrab, en knuten bönenisch. I denna kombination blir trädet ett tecken för den bedjandes förbindelse med det gudomliga.
I nyare kommersiella stycken är symboliken ofta reducerad till ren dekoration. Här sitter fåglarna och brunnen utan djupare referens. Den som söker motivet i dess djup hittar det framför allt i antika stycken från Persien och Turkiet före 1920.